Barnasinnet kvar

Var gång jag åker förbi lekparken vid vakmästeriet i mitt bostadsområde

kan jag inte låta bli att le vid minnet av min allra första dag som lägenhetsinnehavare

Jag och Lillstrumpa skulle hämta min nyckel hos bovärden,

men i väntan på att han skulle komma till kontoret satte vi oss

på varsin gunghäst och roade oss Kungligt

En kille som även han väntade på samme bovärd valde att avvakta

utanför vaktmästarnas dörr - tråkmånsen där

Snart öppnas dörren, killen ska just gå in,

men de stannar till och vi ser dem båda titta åt vårt håll

Killens svar på frågan om även vi två väntade på bovärden, förgyllde vår dag

"Nä, ja vet int - dom sitt och lek"

Som barnen!

För så var det det där med åldern igen, nämligen

Ja igen. Jag vet.

(sluta tjata!)

Cyklade i veckan över Moröbacke-torget

och mötte en kille jag sett inne på kyrkan samma morgon

Han var på väg tillbaka från lunchrasten

och jag var just på väg hem i samma ärende

Senare under eftermiddagen sitter killen

(kanske något år yngre än mig - max)

med ett par andra ungdomsledare och planerar en konfirmationsgrupp

De sitter i samma rum där jag sitter och syr på ett projekt

och plötsligt hör jag honom säga,

klart riktat till mig:

"Ursäkta damen - cyklade du förbi mig tidigare?"

Damen? Damen?

Pojkspoling!

Den där dagen i lekparken var barnasinnet väldigt nära,

och jag siktar på att aldrig ha det lång borta,

men det är inte annat än att andra ibland kan få en att känna sig väldigt gammal

Nåja

Jag blir nog ändå hellre tilltalad med

"Ursäkta Damen?"

än

"Öj - Du där!"

Och så länge jag inte tvekar att roa mig som barnen när tillfälle ges,

så kanske den där siffran inte spelar någon roll ändå

- åldern sitter nog bara i mitt huvud